---

Varje gång du möter en främmande människa på stan, tänker du på vad personen har gått igenom i sitt liv? Vad han eller hon har gjort för snedsteg, kloka beslut. Hur många gånger den har blivit sårad, varit riktigt lycklig, upplevede sin livs kärlek eller firade jul som liten. Nej, troligtvis inte. Tänk på dina vänner, kan du deras livshistoria? Visst, de vänner man har haft sen man var liten vet man kanske rätt så bra vad de har gått igenom, men inte de vänner du har fått nyligen.


Alla bär på en historia, men det är inget man tänker på. En historia som är helt unik, fylld av misstag, kloka beslut, kanske svek och lögner. Men också förhoppningsvis fylld av glädje och kärlek. Detta är något jag har tänkt på, varför tar folk inte vara på detta i större utsträckning?
Livshistorier är unika, det finns inte två människor som har gått samma vägar. Visst, två människor kan ha gått liknande väger, men de har inte upplevt samma saker.

Vad vill jag komma med detta prat om livshistorier? Jag vet inte, men jag vet iallafall att jag gillar att höra folk prata om sina liv. Det ger ett perspektiv på mitt eget. Många gånger får man höra riktigt rolia anekdoter, men också mycket svarta berättelser. Människor som har visat upp sina dåliga sidor, både mot andra men också mot sig själva. Och folk som har varit nere i källaren och vänt.

Jag vet fortfarane inte vart jag vill komma med detta. Men jag vet iallfall att man vet för lite folks livshistorier. Det är inte ofta man sätter sig ner och lyssnar på varandras liv. Det händer väll när man börjar i en ny klass och folk får berätta kortfattat om sig själva. Men det är inte ofta man går in på djupet i dem. Men det är nog lika bra. För att blotta sitt liv så krävs det förtroende. Att helt öppna upp sig och visa upp det har gjort det till den som är idag.

Om jag var filosfilärare någonstans (kanske kan vara det här och nu), så skulle jag vilja uppmana mina elever/studenter att ta någon de halvt känner och lyssna på den personens histoia. Skulle de få en ny syn på personen? Skulle de lära sig något om sina egna liv genom att lyssna på någon annans? Skulle de få en större respekt för personen de lyssnar på?


Så har du inget att göra någon dag, bjud över en vän på fika och dela med dig av livet. Så kommer du se att du får tillbaka.

---

Men vad händer när borta blir hemma och hemma blir borta?

För var gång jag åker hem till Stenungsund så känns det mer och mer att man åker bort, inte hem. Man har inom sig en tanke att allt är som vanligt där hemma, men saker och ting förändras. Människor blir äldre, de förändras, skaffar flick och pojkvänner, nya intressen osv. Och dit kommer man och undrar när allt detta hände.
Man undrar om man skulle lägga märke till detta om bodde kvar. Troligtvis inte, inte lika mycket iallafall.
Det är kontrasterna som gör skillnaden. Ju längre man är borta, desto tydligare blir kontrasten.

Men hur blir det med mig? Förändras jag? Beter jag mig annorlunda? Är jag den samma i deras ögon? Är jag någon ny i deras ögon? Eller ser de mig som den jag var och märker av kontrasten?

Detta är en balansgång, det livet man en gång hade i sin hemtrakt kommer man inte få leva igen, två år går fort, två månader har gått ruskigt fort. Mycket hinner hända fast man inte tänker på det. Det är först man ser kontrasten.

På ena sidan finns det upptäckta livet i lilla Stenungsund där alla känner alla på något sätt. På andra sidan finns livet i den Nya Staden. Där man inte känner någon än, eller jo, några har man ju hunnit lärt känna. Men kommer det sluta på samma sätt som Stenungsund? Man tröttnar på att åka samma hjulspår och drar vidare. Kanske, kanske inte. Kanske det slutar med att trygghetens Stenungsund blir slutmålet för den resan som kallas livet, chansen är stor. Men frågan är om konstrasten blir för stor i slutändan.

För i slutändan kanske det är jag som har förändrats, inte Stenungsund