En kväll på Träffen
I går togs en dansbandsoskuld. Jag hängde på ett gäng polare som hade fått för sig att åka till Båberg. Ett mecka för dansälskare och på scen stod bandet Blender. Ett band jag aldrig har hört talas om innan.
Det närmaste en renodlad dansbandsspelning jag varit på var på Stenungsbaden i vintras, men de var inte mycket att skriva hem om då de var minst lika mycket barhäng, disco och ringdans som dansband. Så jag hade ingen aning om hur det skulle vara.
Visst hade jag fördomar om hur det skulle vara. Äldre herrar som drack avslagen öl och skrattade åt fräckisar så man såg gula snus-tänder. Men i bilen upp till Båberg (som ligger strax utanför Vänersborg) berättade Jesper, den solklart mest rutinerade i sällskapet, förklarat hur det hela går till.
- Man dansar två snabba och två långsamma. säger han med övertygelse i rösten till oss tre andra. Förutom jag är det Jimmy och Viktor, två killar som nyligen har börjat dansa bugg men som inte heller har varit på någon dansbandsspelning innan liksom jag. Två oskulder de med.
- Så man man dansar fyra låtar åt gången då med andra ord? frågar jag Jesper. Men får inget riktigt svar på min fråga utan han säger igen att man dansar två snabba och två långsamma.
- Sen tackar man för sig och sedan går vidare.
"Okej" tänker jag och dricker vidare på min grogg.
- Scotts tar 85 000:- för en spelning, Blender tar 45. säger Jesper när vi diskuterar inträdespriset på 150:-
Och ja, är man stor kan man ta betalt för sig med tänker jag.
Det är med nyfikna ögon jag stiger in i lokalen, men jag är minst lika förväntansfull. Kommer det att vara som jag har tänkt mig? Kommer alla att dansa eller kommer alla stå i ett hörn, skrapa med fötterna i backen och titta nervöst på varandra? Så mycket mer hinner jag inte tänka innan jag ser ett gigantiskt dansgolv, stort som en halv gymnastiksal. Vi går vidare och sätter oss i en skinnsoffa långt in i lokalen, i samma stund vi sätter oss ner så börjar bandet spela och Jimmy och Viktor springer iväg med Rebecka och Nina till dansgolvet och jag sitter kvar med Jesper och en av hans kompisar.
"Varför gick inte Jörgen och dansade han med?" kanske ni tänker. Jo därför att jag inte var där för att dansa utan jag ville se vad detta var för något ställe. Och ta mig en öl. Sagt och jag gjort, jag gick till baren å beställde en bira och gick och satte mig igen. Då fick jag se något jag sent kommer att glömma. Majoriteten dricker inte öl när dom dansar.
"Nähe, dricker de cider eller drinkar och groggar?" Tänker ni då. Nej, folk dricker vatten. På varje bord stod det minst tre vattenflaskor. Ölen såg man bara lite varstans på borden.
Då slog de mig, det är inte drickandet eller att prata med människor som är det väsentliga för folk som går ut på dans. Utan det är att just dansa, och då gör dom helt rätt i att dricka vatten. De är mycket lättare att hålla koll på sina armar och ben när man inte har spätt ut blodet med alkohol. Framför allt är det lättare att hålla kom andras armar och ben också.
Så här var höll det på i cirka två timmar, då kom ännu ett fenomen. Kollektiv paus. Bandet slutade spela och hela dansgolvet tömdes illa kvickt. Vi gick ut och passerade då en gigantisk kö. Den ledde inte till toaletten, inte till baren, inte ut. Utan den ledde till kiosken där man sålde mackor. Jag skakade på huvudet när vi gick ut och jag, Jimmy och Viktor satte oss i bilen och samlade ihop våra intryck.
Vi konstaterar att de som kan dansa är riktigt duktiga, all heder till dem. Men även de att de är inte så mycket socialt spel, alla verkar vara tveksamma när det gäller att prata med främlingar. Dansa med dem går an, men inte prata.
Pausen tar slut och folk återvänder till dansgolvet med förnyade krafter och är redo att dansa kvällen fram till stängningsdags 01:00.
Och det är samma visa som innan paus; fyra låtar, två långsamma, två snabba, sedan tack. Och ett hejdlöst vattendrickande.
Till sist tar kvällen slut och jag drar en slutsats. Folk på sådana här tillställningar går verkligen ut för att dansa, de har med sig dansskor, en vattenflaska och några nya danssteg från buggkursen som var i veckan. Men att prata med någon? Nej, knappast. Men gärna dansa flera danser. Och åldern på dansarna varierar stort. Den yngsta jag såg var kanske 12 år, den äldste en bit över 60 och snittet låg uppskattningsvis på 30-35
Nej, tackar vet jag den vanliga krogen. Visserligen har folk i större mängd en helt annan avsikt där än att bara dansa, men folk är inte blyga för att prata med främlingar iallafall.
Och jo, jag fick dansat jag med.
Veckans låt #32
En låt som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, kommer ihåg en ljummen sommarkväll för 5 årsedan när jag slaktade denna låten. Rejält. Men i denna tappningen får låten sin heder tillbaka och jag har lovat mig själv att inte döda låten igen. Inte när folk hör på iallafall
Veckans låt är: Stand by me av Playing for change
Länk till Spotify.
Videon till låten finns här.
Ps. När jag tänker tillbaka på de, jag slaktade den med stil!
Eller vad säger du Emelie?
Ordspråk #24
Jag har analoga känslor i en digital värld.
Av: Jeremy i Zits