---

Igår hittade jag en läskig ny funktion på Facebook som gör att man kan se vilken relation vänner har till varandra. Du kan se vad två personer har för "relation" till varandra. Om de gillar samma status, har skrivit meddelanden till varandra, evenemang de har varit på tillsammans, bilder där de båda är med på osv osv. En guldgruva för avundsjuka flick/pojkvänner.

---

Jag är fascinerad av djur. Hur många djur det finns, hur dom ser ut, vart dom lever, vad dom äter, hur de beter sig. Men något av mest fascinerade är hur de förökar sig och på sättet de "bestämmer" vem som får föröka sig.

---

De senaste året har jag mer och mer börjat gilla poesi och dikter. Jag tycker om att sitta uppe för sent på kvällarna och nätterna och läsa och lyssna på skön musik.

---

Varje gång du möter en främmande människa på stan, tänker du på vad personen har gått igenom i sitt liv? Vad han eller hon har gjort för snedsteg, kloka beslut. Hur många gånger den har blivit sårad, varit riktigt lycklig, upplevede sin livs kärlek eller firade jul som liten. Nej, troligtvis inte. Tänk på dina vänner, kan du deras livshistoria? Visst, de vänner man har haft sen man var liten vet man kanske rätt så bra vad de har gått igenom, men inte de vänner du har fått nyligen.


Alla bär på en historia, men det är inget man tänker på. En historia som är helt unik, fylld av misstag, kloka beslut, kanske svek och lögner. Men också förhoppningsvis fylld av glädje och kärlek. Detta är något jag har tänkt på, varför tar folk inte vara på detta i större utsträckning?
Livshistorier är unika, det finns inte två människor som har gått samma vägar. Visst, två människor kan ha gått liknande väger, men de har inte upplevt samma saker.

Vad vill jag komma med detta prat om livshistorier? Jag vet inte, men jag vet iallafall att jag gillar att höra folk prata om sina liv. Det ger ett perspektiv på mitt eget. Många gånger får man höra riktigt rolia anekdoter, men också mycket svarta berättelser. Människor som har visat upp sina dåliga sidor, både mot andra men också mot sig själva. Och folk som har varit nere i källaren och vänt.

Jag vet fortfarane inte vart jag vill komma med detta. Men jag vet iallfall att man vet för lite folks livshistorier. Det är inte ofta man sätter sig ner och lyssnar på varandras liv. Det händer väll när man börjar i en ny klass och folk får berätta kortfattat om sig själva. Men det är inte ofta man går in på djupet i dem. Men det är nog lika bra. För att blotta sitt liv så krävs det förtroende. Att helt öppna upp sig och visa upp det har gjort det till den som är idag.

Om jag var filosfilärare någonstans (kanske kan vara det här och nu), så skulle jag vilja uppmana mina elever/studenter att ta någon de halvt känner och lyssna på den personens histoia. Skulle de få en ny syn på personen? Skulle de lära sig något om sina egna liv genom att lyssna på någon annans? Skulle de få en större respekt för personen de lyssnar på?


Så har du inget att göra någon dag, bjud över en vän på fika och dela med dig av livet. Så kommer du se att du får tillbaka.

---

Men vad händer när borta blir hemma och hemma blir borta?

För var gång jag åker hem till Stenungsund så känns det mer och mer att man åker bort, inte hem. Man har inom sig en tanke att allt är som vanligt där hemma, men saker och ting förändras. Människor blir äldre, de förändras, skaffar flick och pojkvänner, nya intressen osv. Och dit kommer man och undrar när allt detta hände.
Man undrar om man skulle lägga märke till detta om bodde kvar. Troligtvis inte, inte lika mycket iallafall.
Det är kontrasterna som gör skillnaden. Ju längre man är borta, desto tydligare blir kontrasten.

Men hur blir det med mig? Förändras jag? Beter jag mig annorlunda? Är jag den samma i deras ögon? Är jag någon ny i deras ögon? Eller ser de mig som den jag var och märker av kontrasten?

Detta är en balansgång, det livet man en gång hade i sin hemtrakt kommer man inte få leva igen, två år går fort, två månader har gått ruskigt fort. Mycket hinner hända fast man inte tänker på det. Det är först man ser kontrasten.

På ena sidan finns det upptäckta livet i lilla Stenungsund där alla känner alla på något sätt. På andra sidan finns livet i den Nya Staden. Där man inte känner någon än, eller jo, några har man ju hunnit lärt känna. Men kommer det sluta på samma sätt som Stenungsund? Man tröttnar på att åka samma hjulspår och drar vidare. Kanske, kanske inte. Kanske det slutar med att trygghetens Stenungsund blir slutmålet för den resan som kallas livet, chansen är stor. Men frågan är om konstrasten blir för stor i slutändan.

För i slutändan kanske det är jag som har förändrats, inte Stenungsund

---

Ja då har Stora Höga fått en ny pizzeria. En fin sådan också får jag säga. Jag har bara besökt den en gång tidigare, när de var de tidigare ägarna för cirka fem, sex årsedan.

Så därför så tänkte jag, som äter mat, att de var värt att förgylla min vardag med ett besök på denna pizzeria. Jag får säga att de var rätt stiligt där inne, en snygg tegeldisk gav en känsla att man befann sig på sydligare breddgrader fast borden och stolarna verkade mera vara hämtade mera väster ut. Lite amerikansk roadtrip-resturang känsla a la Dum & dummare.

Menyn är stor med ett 60-tal pizzor till överkommliga priser, de finns också som på varje istort sett varje pizzeria nu för tiden ett utbud av kebabrätter samt sallader, hamburgare och lassange. Standarden med lunch för 65:- där kaffe, bröd och en enklare salladsbuffé ingår är en självklarhet i affärs idén.

Längre fram mot våren, då uteserveringarna öppnar kan man avnjuta sitt käk ute på den nybyggda terrasen. Fast en utsikt som består av väg 574 och Statoils biltvättar kanske inte är så mycket att hurra över.

---

Vi har hört det förut, vi hörde det idag, och vi kommer få höra det igen. Politiker som mer eller mindre ber Svenska landslag att bojkotta tävlingar, mästerskap och landskamper. Nu var det tennislandslaget tur, de uppmanas utav Vänsterpartiet och Socialdemokraternas-kvinnoförbund att skita i Davis Cup mötet mot Israel 6-8 mars. Matchen ska spelas i Malmö.

Jag vill bara säga en sak till de idioter till politker som kommer med sådana uppmaningar; Gör er röst hörd på något annat sätt än att låta de gå ut över folk som absolut inte har något med politk att göra!

Hade Robin Söderling själv kommit med den här idén hade de varit något helt annat, men nu är ju de inte fallet. Robin har spelat tennis större delen av sitt liv, svettats i flera timmar i ung ålder för att nå dit han är idag, så kommer Lars Ohly och säger; "nej men Robin, spela inte tennis mot dom, detta är ju dumma människor som styr i Israel". Det kanske är sant Ohly.

Men om inte jag minns helt fel så är de inte Robin Söderling eller D-C kaptenen Mats Wilanders uppgift att göra jobb åt den Svenska Riksdagen. Inte heller Kim Källström, Carolina Klüft eller Emma Johansson har den uppgiften.
Fotbollslandslaget uppmanades att bojkotta fotbolls-VM -06 p.g.a den ökade sexhandeln och människosmugglingen som skulle ske i Tyskland och Östeuropa, det blev en ytterst marginell ökning. Och senast förra året var de hela OS-truppen som skulle bojkotta OS för att de gick i Kina, visst, nu håller Kina på att stängas igen, men kommer inte vara lika stängt som det var innan OS.

Jag vill framför allt säga fyra saker.

Nr. 1: Irak blev uteslutet ur FIFA när den Irakiska staten blandade sig i fotbollsförbundets affärer, de samma kan mycket väl hända Tennisförbundet med Internationella tennisförbundet om de vägrar möta Israel.

Nr. 2: Det är väll inte Israeliska tennisspelare som dödar civila på Gaza-remsan utan Israeliska armén och flygvapnet? Det är ju framför allt inga svenska spelare som gör det.

Nr. 3: Är det inte hos Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt som Lars Ohly och hans kompisar ska komma och gnälla på i första hand om dom tycker att Sverige gör för lite i Israel/Palestina frågan?

Nr. 4: Återingen visar FN för lite stake i internationella konflikter. Det var FN som grundade staten Israel för cirka 60 års edan. Vilket gör de till en av de yngsta staterna i världen, och Israel är verkligen som en tre åring. gnäller och stretar emot i stort sett hela tiden.

Och till sist, det verkar som om Lars Ohly tror att tennisen skulle lyssna på gamla kommunister, när tennisen själv är vad folk brukar kalla en överklassport.

---

Nu när jag har gjort en sådan här summering av året för tredje gången så har det ju nästan blivit till en tradition.

---

Tycker du liksom jag att det finns föräldrar som ger sina barn konstiga namn? T.ex så finns det folk som heter Måne, Humla, Varg, Lejon, Luleå, Lingon osv osv. Men det finns ju många vanliga namn som är lite konstiga, Sten t.ex visst är det lite märkligt att heta samma sak som man benämner en grå, hård klump materia?

Men ett namn behöver ju inte vara konstigt i den bemärkelsen att man har tagit namnet från ett djur eller växt. Fråga bara föräldrarna till lille Adolf Hitler 3 år som bor i New Jersey, NY, USA.
Den lille gosens föräldrar skulle beställa en tårta till pojkens födelsedag och de ville få sonens namn skrivet på tårtan men tårtbagarna totalvägrade och sa att de aldrig skulle kunna önska Adolf Hitler grattis på födelsedagen.

Pojkens far däremot, Heath Campell, är helt oförstående för det hela. Han kan inte förstå hur ett litet barnsnamn kan väcka anstöt.
Paret Campell har två döttrar också, den ena heter Joycelynn Aryan Nation. Ayran Nation var en rasistisk nationalistisk rörelse som grundades på 70-talet men som upplöstes i slutet 90-talet p.g.a ekonomiska problem.
Den andra dottern heter  Honszlynn Hinler Jeannie, men jag har inte hittat några konstigheter med hennes namns.

Jag tror (hoppas) inte att namnet Adolf Htler skulle bli godkänt som namn i Sverige, för då skulle de bryta mot en av de regler som Patent och Regristreringsverkets regler var de gäller namn, för ett namn får inte väcka anstöt.

Men man undrar ju bara vad Campell tänker med?  Att döpa sin son efter världshistoriens mest hatade människa och sen inte förstå varför folk tar anstöt och blir arga. Finns ett uttryck för sådana människor, jävla idioter. Men det ska väll tillägas att familjen har svastikor (hak-kors) på huset, kylskåpet, sina jackor och även på bilen. Men att de skulle vara rasister eller nazister är inget de håller med om. "Raser ska inte blandas" säger dom bara.

Men vi får väll se hur de kommer gå för lille Adolf när dom börjar läsa om förintielsen i skolan, och grabbens mörkhyade skolkamrater hittar honom på rasten...

---

Ja, då var de hela över. Har inte friktigt fattat de först nu, klockan 18:00 på söndag kväll. Vid den här tiden brukade jag sitta i bilen på väg till tåget. Men nu är de slut på de.

Vad ska man säga, de har både varit sjukt roligt å sjukt tråkigt. Sitta eldpost klockan 04:00 till 05:00, sova under barhimmel i Älvdalen, resa 20-tält under fältvaneväcka, ha tidspassningsövningar vid inryck. Döda stridsvagnar, spränga minor, ligga på skjutbanan, ta en öl på tisdagskvällen, spela fotboll på fysen.

Ja, mycke har varit roligt, mycke har varit tråkigt. Men nog så har de varit riktigt jäkla nyttigt. Vare sig man vill erkänna de eller inte. Men i morgon börjar de civila livet igen, intensivkurs för B-körkort i Kungälv. Och de borde jag komma i tid till.

Givakt! Manöver! Nu är skiten över!!!

---

Då har de morderna Olympiska Spelen inletts för 26:e gången i ordningen, denna gång arrangeras spelan av Kina i dess huvudstad Pekin eller Beijing som den heter på kinesiska och engelska.
Denna artikel kommer inte handla mycke om det sportsliga, utan mera om de andra runt om kring. Och i synnerhet den kollosala chansen som ett OS ger en stat att visa sig från sin allra bästa sida.

Att spelet kommer att gå till historien som ett de bäst arrangerade är de få som tvivlar om, men till vilket pris för de kinesiska folket? Kommer de vinna mer än vad de förlorar? Och i såfall, vad kommer de betyda i de långa loppet?




Fågelboet, denna jättelika arena som byggdes till att bli Kinas nationalarena för fotboll och friidrott. Det är en av världens vackraste arenor som tar 91.000 åskare (Stockholm Stadion som andvändes vid OS 1912 rymmer 14.400). Den har ett nät av stål runt omkring sig som gör att den liknar ett fågelbo, därav sitt namn. Det sägs att minst 10 arbetare har dött under byggandet av arenen. En uppgift som så klart demmenteras av de kinsesiska myndigheterna. Vidare har även folk tvingats att flytta utan att ha fått någon som helst ersättning för sin mark för att ge plats åt Fågelboet.

---

I slutet av september och i början av oktober detta år riktades världens ögon mot Burma. Landets befolkning med Buddhist munkarna i spetsen startade en fredsdemostration som varade i sex dagar. Det slutade med att Burmas militärregim slog ner demonstrationerna med våld. Tustentals munkar dödades och misshandlades, folkets hopp  om ett fritt land dog, och så även omvärldens intresse för det avlägsna landet långt borta i Asien.

Kommer ni ihåg hur det va under denna perioden i år? Det var nyhetsrapporteringar varje dag i tv, tidningar och i radio. Alla tyckte något, alla partiledare stod på Burma-befolkningens sida. Det var till och med så stort att alla uppmanades att ta på sig en röd tröja en dag för att visa sin sympati för Burmas befolkning. Men hur är det nu?
Folket lider fortfarande under militärjuntans förtryck, de svälter, HIV/AIDS är ett stort problem och bensin prisets har höjts med 500%. De får inte uttrycka sina åsikter, alla partier är förbjudna utan regeringspartiet och istället för att rädda sitt folk så byggde militärjuntan en helt ny huvudstad som invigdes 2006. En stad som har kostat x antal miljader kronor.

Min fråga är: Varför gör ingen något?

Jag är så djupt besviken på världen så jag vet inte vad. Under en vecka brydde sig alla. Men nu bryr sig knappt någon. Det nämns inte i media och det är igen som disskuterar det. Det går visst mode inom media.
 Men de som jag är mest besviken på är FN. Det dom gjorde under denna veckan var att skicka dit en diplomat som skulle åka runt i landet, prata med olika politiska/militäriska ledare och se hur folket hade det. Men det slutade med att han blev utslängd. Vad är krafttagen? FN som ska värna om mänskliga rättigheter låter ett land med 50 miljoner invånare sakta men säkert förstörars p.g.a en 74 år gammal general som har drabbats av storhetsvansinne.

Denna är bara en av många orättvisor som finns i våran värld. Men det är denna som gör mig mest arg.
Alla vet att problemet finns. Men ingen lyfter ett finger åt att göra något åt de. Folket vill bli hjälpt, men varför hjälper ingen?