Veckans låt #32
En låt som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, kommer ihåg en ljummen sommarkväll för 5 årseden när jag slaktade denna låten. Rejält. Men i denna tappningen får låten sin heder tillbaka och jag har lovat mig själv att inte döda låten igen. Inte när folk hör på iallafall
Veckans låt är: Stand by me av Playing for change
Länk till Spotify.
Videon till låten finns här.
Ps. När jag tänker tillbaka på de, jag slaktade den med stil!
Eller vad säger du Emelie?
Ordspråk #24
Jag har analoga känslor i en digital värld.
Av: Jeremy i Zits
Veckans låt #31
En cover som får ett nytt ansikte, och texten lyftt fram på ett bättre sätt än i Gessles orginal.
Veckans låt är: Här kommer alla känslorna av Lars Deiman
Spotify-länk till låten.
Spellista med alla Veckans låt som finns på Spotify.
En människa - en berättelse
Varje gång du möter en främmande människa på stan, tänker du på vad personen har gått igenom i sitt liv? Vad han eller hon har gjort för snedsteg, kloka beslut. Hur många gånger den har blivit sårad, varit riktigt lycklig, upplevede sin livs kärlek eller firade jul som liten. Nej, troligtvis inte. Tänk på dina vänner, kan du deras livshistoria? Visst, de vänner man har haft sen man var liten vet man kanske rätt så bra vad de har gått igenom, men inte de vänner du har fått nyligen.
Alla bär på en historia, men det är inget man tänker på. En historia som är helt unik, fylld av misstag, kloka beslut, kanske svek och lögner. Men också förhoppningsvis fylld av glädje och kärlek. Detta är något jag har tänkt på, varför tar folk inte vara på detta i större utsträckning?
Livshistorier är unika, det finns inte två människor som har gått samma vägar. Visst, två människor kan ha gått liknande väger, men de har inte upplevt samma saker.
Vad vill jag komma med detta prat om livshistorier? Jag vet inte, men jag vet iallafall att jag gillar att höra folk prata om sina liv. Det ger ett perspektiv på mitt eget. Många gånger får man höra riktigt rolia anekdoter, men också mycket svarta berättelser. Människor som har visat upp sina dåliga sidor, både mot andra men också mot sig själva. Och folk som har varit nere i källaren och vänt.
Jag vet fortfarane inte vart jag vill komma med detta. Men jag vet iallfall att man vet för lite folks livshistorier. Det är inte ofta man sätter sig ner och lyssnar på varandras liv. Det händer väll när man börjar i en ny klass och folk får berätta kortfattat om sig själva. Men det är inte ofta man går in på djupet i dem. Men det är nog lika bra. För att blotta sitt liv så krävs det förtroende. Att helt öppna upp sig och visa upp det har gjort det till den som är idag.
Om jag var filosfilärare någonstans (kanske kan vara det här och nu), så skulle jag vilja uppmana mina elever/studenter att ta någon de halvt känner och lyssna på den personens histoia. Skulle de få en ny syn på personen? Skulle de lära sig något om sina egna liv genom att lyssna på någon annans? Skulle de få en större respekt för personen de lyssnar på?
Så har du inget att göra någon dag, bjud över en vän på fika och dela med dig av livet. Så kommer du se att du får tillbaka.
Borta bra men hemma bäst
Men vad händer när borta blir hemma och hemma blir borta?
För var gång jag åker hem till Stenungsund så känns det mer och mer att man åker bort, inte hem. Man har inom sig en tanke att allt är som vanligt där hemma, men saker och ting förändras. Människor blir äldre, de förändras, skaffar flick och pojkvänner, nya intressen osv. Och dit kommer man och undrar när allt detta hände.
Man undrar om man skulle lägga märke till detta om bodde kvar. Troligtvis inte, inte lika mycket iallafall.
Det är kontrasterna som gör skillnaden. Ju längre man är borta, desto tydligare blir kontrasten.
Men hur blir det med mig? Förändras jag? Beter jag mig annorlunda? Är jag den samma i deras ögon? Är jag någon ny i deras ögon? Eller ser de mig som den jag var och märker av kontrasten?
Detta är en balansgång, det livet man en gång hade i sin hemtrakt kommer man inte få leva igen, två år går fort, två månader har gått ruskigt fort. Mycket hinner hända fast man inte tänker på det. Det är först man ser kontrasten.
På ena sidan finns det upptäckta livet i lilla Stenungsund där alla känner alla på något sätt. På andra sidan finns livet i den Nya Staden. Där man inte känner någon än, eller jo, några har man ju hunnit lärt känna. Men kommer det sluta på samma sätt som Stenungsund? Man tröttnar på att åka samma hjulspår och drar vidare. Kanske, kanske inte. Kanske det slutar med att trygghetens Stenungsund blir slutmålet för den resan som kallas livet, chansen är stor. Men frågan är om konstrasten blir för stor i slutändan.
För i slutändan kanske det är jag som har förändrats, inte Stenungsund
Veckans låt #30
Varit tyst här ett bra tag, lider utav en extrem idé torka så har ni något förslag jag kan skriva om så mottages det tacksamt!
Veckans låt är återigen en Bruce Springsteen låt, blivit några sådanan nu men denna är nog den bästa balladen han har gjort.
Veckans låt är Tougher than the rest av Bruce Springsteen
Videon till låten finns här.
Ordspråk #23
Mod det är något den fege tar till när han inte törs.
Av: Sven-Erik Marklund, Pistvakt
Veckans låt #29
Finns inte mycket att säga, en av de första låtar som jag kommer ihåg att jag gillade och som jag minns än idag. Låten återfinns på ett blandband från -94 som min äldsta storasyster blandade ihop till mig. Kan säkerligen betäcknas som en One hit wonder.
Veckans låt är: To be with you av Mr. Big
Videon till låten finns här.
Lajw-bloggning från Nya Ullevi(?)
20:58 : Mmm... kexchoklad :)
20:24 : MÅÅÅL... 5-0.. jag ligger steget före :)
20:01 : Jäklar... vi leder ju.. MÅÅÅL...!
19:51 : Vi drog till hard rock istälet :)
19:17 : 1-0 till mig i baren..
18:49 : Uppvärmingen såg bra ut.. zlatan gassade i solen..
18:42 : Sittplats vid mittlinjen i bästa höjd, jomantackar.. :)
17:48 : Maten är nere.. en hel jäkla kyckling, gott.. vi ska tydligen sitta på de dyraste platserna.. helt rätt när jag ska med.. startelvan - ser bra ut.. over and out..
Unik händelse!
I morgon så tar Sverige emot Malta på Nya Ullevi. En match där tre poäng är det ända som gäller för att Sverige ska han en realistisk chans att nå VM nästa år. Många mål vill vi även se!
Men nu till den unika händelsen.
På VIP-läktaren kommer gitarristen i bandet Lajw, Johan Wallin att befinna sig och kommer kontirnueligt att Lajw-blogga om matchen på denna blogg. Vi hoppas även på mms bilder och utförliga beskrivningar av stämningen på plats.
Så det som gäller är
Datum: 10/6
Matchstart: 19:00
Webbadress: gurk.blogg.se
Kanal: TV6
Lajw-bloggare: Johan Wallin
Vi får se vad han håller mest i handen, sin mobil eller gratishamburgaren.
Veckans låt #28
Nu är det inte långt kvar.
Snart kommer den dag som han väntat på sen den 5 juli förra året.
Snart har exakt 11 månader gått.
Och det är dags för att få beskåda Bruce Springsteen med sitt E Street Band med bl.a Max Weinberg, Stevie men inte minst Clarance Clemons.
Och då är det givet att veckans låt är: Tomorrow never knows av Bruce Springsteen
Videon till låten finns här.
Årets program
I TV8 gick den BBC-producerade serien Dragons Den, nu under våren går en svensk version av programmet i SVT, Draknästet.
Program idén är underbart simpel. Vanliga människor får chansen att visa upp sina affärsidéer och uppfinningar för fem investerare med stora plånböcker. Investerarna kallas för drakar, tror drakarna på idén eller uppfinningen får chansen att göra en investering och en ny, kanske revolutionerade produkt, får en chans att nå marknaden.
Jag tycker att detta är ett av de bästa programmen som har gjorts. Tänk på alla de idéer som folk går å tänker på som skulle kunna lösa många problem, stora som små.
I den amerikanska versionen av programmet kom en ung kille med en idé som nog kan bli en stor succé värden över.
Veckans låt #27
During the struggle
They will pull us down
But please, please
Let's use this chance
To turn things around
And tonight
We can truly say
Together we're invincible
Veckans låt är: Invincible av Muse
Videon till låten finns här.
En kamp för män
År 2002 avled 2352 män tillföljd av prostacanser, och i år får cirka 9000 män sjukdomen diagnosiserad. Det betyder att mer än en familj i timmen får reda på att deras pappa, bror, son eller man har drabbats av en sjukdom som innebär döden för många män över hela världen.
Men det finns hopp, mustaschkampen leds av män - för män. Och en man som är med i denna är Joakim Andersson. Gå med i hans mustachkamp så kan vi tillsamans en dag besegra canern.
(Ja, jag vet att detta lät väldigt reklamaktigt och amerikanst, men det är det är det som är meningen. Och att kalla Jocke för man är nog också att ta i)
De kallar sig supportrar
De kallar sig suppotrar. De står upp för sina lag. De ställer sig upp bredvid sina egna - öga mot öga mot de andra. På ena sida står de, på andra sidan står de andra. Mitt i mellan står barnfamiljer, älder människor - pensionärer, män & kvionnor i 25 - 65 år. Och ungdomar 15 - 25 år. Vanliga människor som du och jag. Om ett ögonblick är det en krigszon.
Det har hänt flera gånger under flera år att sk. fotbllsuppotrar, även kallade huliganer ställer till med riktigt jävelskap utanför arenor och även inne i städerna vid matcher. Senast det skedde var på påskafton när Djurgården reste till Göteborg för att möta IFK på nya Gamla Ullevi. Innan matchen, när Djurgårdssuppotrarna togs in på arenan under övervakning av polis tyckte en grupp av Djurgårdarna som stod längre bak i klungan som slussades in att det var en bra idé att sätta fart mot IFK:arna. Det var inte de IFK:are som är där för att slåss utan de var vanliga människor, personer som bara vill se på fotboll. Och aboslut inte ville slåss.
Att vara suppoter till ett lag är att älska. Jag älskar mitt Ljungskile. Jag står upp för det när någon säger något som jag inte håller med om. Jag känner till Ljungskiles styrkor, men även dess svagheter. Men jag skulle aldig kunna slå någon annan bara för att personen förolämpar det. När någon tar till nävarna för att visa att ens lag är bättre än det andra då är man inte supporter. Då är man... jag vet inte riktigt vad man är.
Men man visar inte att man är en bra människa iallafall.
Förra veckan så disskuterade de fotbollshuliganer i SVTs Debatt med Janne Josefsson i spetsen och en återkommade fråga var vad klubbarna ska göra åt huliganerna som slåss i lagets namn. Men det är en oerhörtviktig sak Josefsson glömmer, lag väljer inte vilka de vill ha som suppotrar. Suppotrar väljer själva lag.
Eller rättare sagt, folk väljer vilken sida de står på när de slåss.
Jag tror inte att detta är en fråga om vilket lag en person håller på. Utan det är något så primitvt att det bara är killar som vill slåss. På tok för mycket tesosteron blandas med att de vill visa att de är fuffa och balla för resten av gruppen. Snacket om lagtillhörighet gör att våldet glorifieras. Man tar och ger smällar för laget. Det är inte du själv som är viktig, det är lagets heder du försvarar. Det är det du gör som är viktigt, och du fyller en väldigt viktig funktion. Men i själva verket gör du det för att få en kick och ett större självförtroende.
Förra veckan träffades Malmö och AIK huliganer på en parkering i Jönköping för att göra upp. MFF var på väg till Stockholm för att spela match, och AIK till Göteborg. Och i Jönköping möttes de för att slåss. Helt enkelt få tömma sin kroppar på testosteron. De slogs ett tag, polisen kom och avvärjde det hela. Därefter åkta de vidare åt varsitt håll och alla var nöjda och glada för att ha få slagits en liten stund. Men ingen greps.
Detta är inte något som klubbarnas fel, men vem ansvaret ligger på det är vet jag ärligt talat inte. Antar att det delas mellan fotbollen, samhället och staten/polisen. Det vi kan göra, samhället, och som jag hoppas att svenskfotboll ska göra i mycket större utsträcknig är att säga ifrån.
Vi vill inte gå på fotboll och vara rädda. Låt fotbollslagens spelare visa vilket lag som är bäst. Det ska inte huliganerna få göra.
SVT inslag om Brådsförebyddande rådets syn.
Göteborgs-Posten skriver om händelserna kring IFK - DIF.
Youtube klipp där en AIK suppoter glorifierar huliganismen.
